Start   

  Om Lydiagården      Rehabiliteringsprogram      Information om ansökan      Personal      Veckoplanering      Kontakt      Hitta hit   
     
 
Mål
Programinnehåll
Inriktning
Veckoplanering
Kvalitet och utvärdering
Patientsäkerhetsberättelse
Finansiering
Deltagarerfarenheter
Studiebesök
Länkar

Deltagarerfarenheter

 
     
Efter att ha drabbats av cancer två gånger deltog Marie i en av våra rehabveckor på Lydiagården. Här berättar hon med egna ord om vad veckan betytt.

”Jag återvände hem med mindre värk och med nya vänner”

När man som jag drabbats av cancer ännu en gång så kanske det är dags att stanna upp och för att försöka landa i det nya så kallade liv man ställs inför.
Jag har ägnat all min tid till att återhämta mig fysiskt, även under de tuffaste av alla behandlingar. Jag har nästan varit sträng mot mig själv och trott att det är lättare att komma tillbaka om jag bara är fysiskt stark!

Rehabveckan på Lydiagården
När jag sökte till CancerRehabFonden så insåg jag nog inte vad det var jag sökte till, trodde nog att det bara skulle bli lite skönt med god mat och sköna miljöer. Så fel jag hade! Jag är numera berikad med stor kunskap genom de dagliga föreläsningar som arrangerades åt oss. Otroligt kompetenta onkologen Eva Fernebro lärde oss så mycket om krisreaktioner, fatigue, samlevnad och även hur diagnostiken går till.
 
Under hela bilresan ner till Skåne från Norrköping var jag mest nervös över att träffa så många nya människor och vilken roll som jag skulle få i gruppen. Som cancersjuk blir man lätt isolerad och lite skrämd över att utsätta sig för nya saker.
 
Väl nere på plats på Lydiagården i Höör gav det sig direkt, kändes så rätt och enkelt. Tror vi avverkade allas diagnoser och lärde nästan känna varandra innan programmet ens hade startat!
 
Tänk att en vecka med fantastisk personal, underbara strövområden och kvinnor i min situation kan göra så mycket för mitt mående.
 

Vi var ett härligt gäng kvinnor med olika diagnoser där flertalet hade genomgått en tuff period i och med sin bröstcancerdiagnos. Genom att delta i gruppsamtal och enskilda samtal med kuratorn insåg jag att jag inte hade bearbetat vare sig min första eller andra diagnos. Med ett ständigt ”katastrofläge” i kroppen som bara gav med sig efter att jag tränat hårt förstod jag där och då att jag måste börja prata om det jobbiga inom mig. Hade det inte varit för Kuratorn Pia Ganmark så hade jag nog forcerat vidare i samma takt. Hade jag kunnat så hade jag tagit med henne hem!
 
Vi fick även lärdom i kroppskännedom av den fantastiska sjukgymnasten Cecily Ekblad som gav karisma ett nytt ansikte. Vilken kvinna! På fjärde dagen gavs tillfälle att delta i vattengymnastik i en uppvärmd bassäng med Cecily och detta ögonblick ligger mig så varmt om hjärtat. Vilket roligt pass, ansiktet på en av kvinnorna som inte ens hade badat någon gång efter sina behandlingar strålade! Vi skrattade och var helt slut efteråt.

Tänk att en vecka med fantastisk personal, underbara strövområden och kvinnor i min situation kan göra så mycket för mitt mående. Åkte ner med värk och svårigheter att andas, för att en vecka senare återvända hem med mindre värk och nya vänner i mitt liv. Det kallar jag riktig rehabilitering.
 
Fick höra att jag är en förebild och att jag inspirerar med min kroniska cancer, det är nog den finaste komplimang jag någonsin fått.Jag är så tacksam att jag fick åka genom CancerRehabFonden och önskar att alla som drabbas av cancer skulle få chansen.
 
/Marie Hedlund Beletic, september 2017.
 


”Samtalsgrupperna var otroliga!”
Marit deltog i CancerRehabFondens vecka på Lydiagården. På rehabiliteringsveckan fick hon träffa kurator, läkare, sjukgymnast och framförallt andra cancerdrabbade som förstår.
Jag fick inga superkrafter efter min diagnos. Cancerdjävulen klippte mina vingar och från och med den 8 okober 2015, finns en inneboende rädsla i mig. Den gör mig inte starkare, den bryter ner mig vissa dagar. Så funkar det.
 
Jag är glad att det inte blev värre än en medelaggressiv bröstcancer, men måste jag känna tacksamhet inför den nya kunskapen och känna mig starkare av erfarenheterna jag tillägnat mig? Nej! Det funkar inte så.
 
15/7 2016 Idag bad jag om hjälp. Läkaren sa att hon måste utöka min sjukskrivning.
 
- Fatique är ett vanligt och mycket utmattande tillstånd, sa hon och skrev ut antidepressivt till mig. Räkna med att känna dig återställd tidigast 1 år efter avslutad cytostatikabehandling, fortsatte hon medan hon ordnade med en remiss för akut samtalsstöd. Jag trodde jag var klar! Jag trodde att jag skulle återhämta mig snabbt efter operation, cellgifter och strålning. Det funkar inte så heller.
 
När jag kom hem hade jag fått ett mail från CancerRehabFonden. Söndag den 18 september 2016 satte jag mig på ett tåg till Lydiagården utanför Höör. Jag fick spendera sex dagar med tretton andra cancerdrabbade från olika delar av landet.
 
Vad var det bästa med Lydiagården förutom den fantastiska miljön, det varma bemötandet från personal eller den goda maten?
 
Det mest givande var alla olikheter hos oss. Vår grupp hade vitt skilda cancerdiagnoser. Gruppen bestod av en man och tretton kvinnor i åldern 38-91 år! Kan ni tänka er 91 år med känslor, trassliga tankar och ett knivskarpt sinne. Vilken tillgång denna fantastiska människa var för gruppen.
 
Samtalsgrupperna var otroliga. Alla fick komma till tals och ingens historia var ”mer värd” än någon annans. Några bar på tung sorg och rädsla, andra bar ännu på metastaser. De flesta av oss glömde tider namn och ord tack vare våra underbara, men stundtals knasiga ”cytohjärnor”. Några grät andra tröstade. Några levde upp och började dansa, jag tränade på att andas här och nu. Här kunde vi för första gången i våra liv säga:- Vet du, jag känner mig nere och ledsen idag.
 
Lydiagården hade verkligen allt jag sökt! Egna rum, kurator, läkare, sjukgymnast, kreativitetsrum och framförallt människor som vet… förstår. Jag har mött människor som jag aldrig skulle ha mött, jag har mött så mycket kärlek och förståelse. Jag har mött nya vänner. På Lydiagården behövde jag inte ”bita ihop”, jag fick möjligheten att söka mig själv, här och nu.
 
Oj vad jag behövde denna vecka. Den kom i exakt rätt tid, mitt i livet.
 
/Marit Nymo
Sept 2016
 


"Jag är mycket tacksam för att jag fick möjligheten att komma till Lydiagården. Det var en värdefull vecka med fantastisk personal och proffsigt upplägg. Lydiagården kan jag varmt rekommendera.
Vi kom i varsin bubbla men när vi åkte klingade skratten och framtidstankar dansade.
Vistelsen finansierades av CancerRehabFonden."

Anita v 39 2014


Så är man hemma igen efter en helt underbart uppfriskande vecka på Lydiagården. En vecka som jag kommer att minnas länge. Väldigt länge.
Visserligen hade jag hört mycket gott om en sådan vecka och den energi man får men att det skulle bli så här bra vågade jag knappast hoppas.
För min del började äventyret redan på tåget från Lund när jag helt plötsligt träffar Annika, min taxikompis. Av någon underlig anledning kliver hon
in i min vagn (av Pågatågets alla vagnar!!) och det hann inte gå mer än några sekunder förrän vi båda visste att vi hade samma mål.
Äventyret fortsatte när resten av tjejerna dök upp från när och fjärran, det kändes så klockrent redan från första början.

Även den värme och omtanke som ni alla från personalteamet gav oss kommer finnas kvar i minnet. Ni gjorde verkligen allt för att vi skulle må bra och det gjorde vi ju.
Skratt och gråt har avlöst varandra, varvat med intressanta och lärorika föreläsningar, god och stärkande mat, meditation och yoga, goda samtal samt en och annan
promenad i bokskogen - med ett besök på Skåneleden inkluderat - gjorde att veckan aldrig blev långtråkig.
Tack ännu en gång och varma hälsningar
Carina


Kom hem från Lydiagården igår, jag vill bara berätta hur fantastiskt jag mår.
Jag har haft en av de bästa veckorna i mitt liv!!!
Det borde ingå i all cancerrehab att få möjligheten att ta del av all Lydiagårdens klokskap, kunskap och kärlek!
Malin v 35 2014


Tack vare CancerRehabFonden för att jag fick möjlighet att vara en vecka på Lydiagården i Höör. Jag kom dit efter ett drygt halvårs tuffa behandlingar för min bröstcancer. Mycket skratt och gråt blev det tillsammans med 11 andra bröstsystrar. Under trygg och varm ledning lotsades vi genom veckan av den fantastiska personalen. Mycket samtal och kunskapsinhämtning varvat med fysisk aktivitet och kreativa övningar ramade på ett väl avvägt sätt in veckan. Jag känner mig nu mycket bättre rustad för att återgå till mitt arbete.
Gunilla v 35 2014


I bilen på väg upp till Lydiagården var det både regn och solsken på samma gång, vilket resulterade i den vackraste regnbåge jag någonsin skådat. Den var så klar och tydlig i sina färger och den böjde sig över vägen, med ena änden i ett buskage bara ett stenkast från oss. Hade vi haft möjlighet hade jag velat stanna och springa över till busken för att leta efter kistan med guld som sägs ska ligga där regnbågen slutar. Vi körde mot regnbågen, vi körde under den och var plötsligt ute på andra sidan. Det var ett magiskt ögonblick.

Det ögonblicket får symbolisera min vecka på Lydiagården. En vecka med ömsom tårar och ömsom skratt. Där hittade jag min kista med guld. Underbara människor som fanns där för att plocka upp spillrorna av mig och sju andra före detta bröstcancersjuka kvinnor. Vi har fått så mycket kunskap, fått svar på så många frågor. Sju underbara bröstsystrar att dela erfarenheter med. Skrattat tillsammans för att i nästa ögonblick brista ut i gråt. Befriande! Både skratten och tårarna. Sist men inte minst en helande miljö. Mina korta ensamma promenader i skogen har varit som bomull för själen. Knuten i magen löstes sakta upp allt efter som veckan gick.

Jag har ju tyckt att jag var ute på andra sidan cancern efter sista strålningen. Cancertåget hade nått slutstationen. En något skakig resa, men ändå som på räls. Vägen har varit utstakad av någon annan, bara för mig att följa med som en ofrivillig passagerare. Operation - cellgifter - strålning. Framme. Tack och hej. Äntligen dags att kliva av. Dags att gå vidare. Fäll ut vingarna. Flyg – du är fri. Men vingarna ville inte bära. Jag var inte flygfärdig. Istället infann sig känslan av att stå vid ett stup. Ett steg till och jag skulle falla handlöst ner i ett stort svart hål.

Veckan på Lydiagården har fått mig att inse att cancerresan inte är slut även om tåget har stannat. Jag har förstått att jag inte står framför ett stup, jag kommer inte att falla handlöst. Jag står istället framför en brant uppförsbacke. Sista etappen på resan är en mödosam klättring och jag börjar min klättring nu. Den kommer inte att gå på räls. Jag kommer att ramla ner igen, många gånger, innan jag till slut är uppe på toppen. Och först när jag är där kan jag se ljuset och fälla ut vingarna för att flyga igen.

En sådan rehabiliteringsvecka borde verkligen ingå som standard i cancerbehandlingen. Operation - cellgifter - strålning - rehabilitering. Varför ska man själv behöva be om det?

TACK till all personal på Lydiagården för att ni finns! Tack för att ni är så engagerade. Tack för att ni fångade upp mig när jag föll. Tack för att ni lyssnade. Tack för en fantastisk vecka med fantastisk god mat. Hade jag kunnat hade jag kidnappat kokerskan! :-)

Else v 38 2013

 
       
         
  Lydiagården Rehabilitering    
  Långstorp 118
243 93 HÖÖR
Tel: 0413 - 692 50
Fax: 0413 - 55 31 35